Bantning

Detta år är första gången jag inte har bantat sedan 1971 då jag kom till Sverige. Frågade en kvinna vad hon tyckte om min vikt och det skulle jag inte ha gjort. Sen började alla möjliga slags bantningskurer. Det har inte gått en dag som jag inte tänkt på vikten. Varje munsbit har väckt ångest och varje gång jag gått ner visste jag någonstans att jag skulle upp igen. När jag var liten så var maten tröst. När jag blev lämnad ensam, när jag var sjuk, när jag var glad eller ledsen fick jag något att stoppa i munnen. I är bestämde jag mig att nu får det vara nog. Jag får börja tycka om mig själv istället. Att tro att om jag älskar mig själv så älskar även min kropp mig och anpassar mitt ätande så att jag mår bra. Men fortfarande händer det att spec när jag har tråkig så vill jag stoppa ngt i munnen. Trots att jag inte är hungrig. Att älska sin kropp så som den ser ut. Om du är överviktig och inte trivs med det gör ngt åt det men endast om du själv inte trivs med dig själv. Inte om ngn annan påpekar om din vikt. Ta reda på varför du äter för mycket och om du överhuvudtaget vill göra ngt åt det. Innan du bestämmer dig för en "bantnings" operation försök på ett annat sätt. Vem är du är en viktig kunskap som du är betjänt att få reda på.

Sex- och samlevnad

Är det sant att kvinnor ändrar sitt underliv med operation bara för att behaga mannen?

Människan

Varför påpekar vi när ngn har gått ner i vikt men inte när man har gått upp i vikt? Varför har vi lärt oss att skratta öppet är helt OK men att gråta öppet är ngt konstigt? Varför blir vi  så konstiga när vi pratar om sexualitet, om våra föräldrar inte hade haft sex så skulle vi inte ha funnits. Varför är vi så komplicerade? Varför inte göra livet lätt att leva och prata med varandra om allt om det sen skulle handla om analöppningen.